tiger_baby_
Trust tjej - 26 år, Fisksätra, Sverige
Blogg 25
Här skriver jag ibland...det jag kommer skriva är allt från tankar jag har, tankar andra har som kommer till mig som inte är hemliga, saker som händer runt mig, runt andra eller ja bara såna vardagliga saker... Det kommer stå om lite allt möjligt i denna blogga de gånger jag skriver...det blir inte så ofta pga att jag har en blogg på www.bloggagratis.se som jag skriver i dagligen. Men lovar att skriva här lite då och då iaf...
-
Dagens dikt..
Jag tittar på dig i smyg
du är så snygg.
Bara av att jag ser på dej
det spritter uti kroppen på mej.
Mitt hjärta du fått
man hör hur det slår lite smått.
När du på mig ser
vet jag att drömma behöver jag inte mer.
Mitt hjärta slår hårt för dig
extra skutt det tar när du älskar med mig.
Vi två blir ett
(på) kropparna våra blit (varmt och) blött av svett.
Då vi med väldig entusiasm
kommer i en orgasm.
Vi inte vill sluta
för det är så skönt att njuta.
Det var så skönt
att det borde/måste bli prisbelönt.
Du nu måste gå
min dag blir så trist och grå.
Jag komemr aldrig glömma
för jag komer alltid om dig dagdrömma.
I blått du klär
och jag har dig så kär.
-
Min sista hälsning 3/2 - 2009
Hej Majsan!
Det var tungt att åka till kapellet där vi skulle ta vårt sista farväl av dig här innan vi möts i himlen igen. Flera gånger om ville jag att Raul skulle vända om till Sthlm igen, det knöt sig i magen och jag fick ont, började må illa. Ända tills dess att vi kom fram och det började komma personer som jag kände mig trygg med och visste vilka de var. Vet att du var med mig idag hela vägen från det att jag klev upp imorse och fortfarande är. Du är med oss alla och hjälper oss igenom denna tunga och jobbiga dag.
Det var fint idag, många fina blommor fick du i kapellet. Prästen sa några välvalda ord som passade så bra in, psalmerna var fina också. Många tårar fälldes idag och än har de nog inte slutat att rinna. Jag saknar dig så mycket, det gör så ont i mig. Vill släppa ut tårarna men de samlas bara i ögonen och vägrar rinna ner för kinden.
Jag höll mitt löfte idag, en del av det iaf. Sa till barnen och brorsan att vad det än är så kan de ringa till oss för vi ställer upp för dem. Jag lovar dig än en gång Majsan att jag kommer finnas där för dem, stötta dem och hjälpa dem så gott jag kan.
Saknar dig så mycket Majsan, önskar du var med oss här och fick leva varje dag som du gör nu utan sjukdom och smärtor. Trots att vi inte kan se dig, höra dig eller känna din närhet på samma sätt som förut så vet jag att vi kommer se dig, höra dig och känna din närhet. Och du kommer få leva varje dag med oss här utan smärtor eller sjukdom, du kommer få göra det genom oss med de minnen och tankar vi bär med oss där du finns. I våra hjärtan kommer du leva var dag som aldrig förr och aldrig mer kommer du ha ont eller vara rädd eller orolig över vad sjukdomen gör mot dig eller de runt dig som du bryr dig så mycket om. Var dag kommer du få leva som du själv ville leva dina dagar, men genom våra hjärtan, minnen, tankar och oss. jag vet att varje gång du ser ner på oss kommer du skänka oss ett leende som ger oss en solstråles glimt, värme, trygghet, kärlek, lycka, hopp och så mycket mer av allt det du hade att ge oss. En dag komemr vi alla att mötas igen, tillsammans i himlen där du nu finns och väntar på oss.
Detta Majsan är min sista hälsning för den här dagen till dig. Men tro mig flera hälsningar och brev kommer du att få av mig, jag vet att du kommer svara mig också. Redan idag har jag hört din röst och sett dig i drömmarnas värld. Då du var med mig när tårarna rann och jag önskade så innerligt att jag fick träffa dig en sista gång för att ge dig en sista kram och få ta farväl av dig.
Sov i frid vår älskade ängel
För alltid är du med oss
i våra hjärtan
tankar
och minnen.
Var dag finns du här med oss
och leder oss framåt
Sov i frid vår älskade ängel 
-
Vår älskade ängel
En underbar vän, svägerska, fru, mamma, dotter, syster lämnade oss för att bli den vackraste ängel av dem alla för snart en vecka sen.
Flera av oss runt henne tog nog henne för givet, eller åtminstone tiden som fanns kvar med henne.
Hon var en toppen person, full av kärlek, vänskap, värme, glädje, omtänksamhet och så mycket mycket mera.
Majsan utrstrålade så mycket, sista gången jag träffade henne var 25/10 - 08. Önskar att jag hade fått träffa henne åtminstone en gång till efter det. Jag hade chansen, fick den dagarna efter det tjafs vi hade i början av förra månaden. Men ville inte ta den, var för arg pga det tjafs som vi hade haft. Och det var den dagen vi, jag och min fästman, skulle fira 1 årig förlovning. Så tackade nej till chansen att få träffa henne. Mamma berättade att Majsan ville att vi alla skulle ses för att prata ut om allt och vara vänner. Nu då jag tänker efter, så var det inte hon och jag som tjafsade..inte direkt iaf. Det började väl kanske där..lite iaf.. Men det var jag och min bror som utbytte de hårda orden. Vilket jag idag ångrar något enormt, för även om jag sa vissa saker till min bror som antydde att jag inte brydde mig om honom, hans familj eller så. Brydde jag mig hela tiden om honom och hans familj. De fanns hela tiden i mina tankar, för jag visste att hon hade sagt att det kunde bli hennes sista jul och nyår. Jag trodde inte på det..troligtvis pga att jag var så arg och för att jag mindes att hon hade sagt att det kunde 2007 också vara. Idag ångrar jag något enormt att jag tackade nej till erbjudandet att komma till dem 25/12 08 för att prata ut om allt och vara vänner. Alla i familjen skulle dit var det tänkt i så fall, minns att jag tänkte "Vad har Raul, mamma, pappa, Helena och Tommie med det hela att göra? Detta är mellan dem och mig, det är vi som sagt dessa saker till varandra. Inte någon av de andra i familjen". Jag ville fråga men sket i det, svarade istället till Majsan att vi inte kunde den dagen pga 1 års förlovning som vi skulle fira.
Mamma och pappa var där den dagen för att lämna julklappar till dem, jag fick frågan om vi skulle följa med. Men sa bara nej. Idag ångrar jag det något enormt, för önskar verkligen jag hade fått chansen att säga förlåt till henne. För hur mycket vi än kunde vara osams under dessa år vi fick tillsammans, så brydde jag mig om henne och älskade henne. Hon stöttade mig oavsett vad det var, fanns där för mig. När jag hade det kämpigt pga vissa i Rauls familj, ställde hon upp totalt och hjälpte mig igenom allt.
Hon var den första jag pratade med ordentligt om hur det kändes då allt blev bra igen med de i hans familj. Hon var så glad för min skull och sa gång på gång under all den tid som gick, från det att det började rasa tills det blev bra igen, att jag förtjänade så mycket bättre än att ha personer som tyckte illa om mig.
Om jag bara hade tänkt till då istället för nu, det hon sa gäller ju alla. Alla förtjänar så mycket bättre än att ha personer som tycker illa om dem.
Vet inte vart jag vill komma med alla denna text, men det är väl mitt sätt att bearbeta sorgen just nu. Att få skriva av mig och berätta om allt. Finns så många tankar, känslor...ja allt inom mig som jag vill få ur mig, men jag vet inte hur. Att skriva hjälper, men förut så kunde jag skriva det till Majsan de gånger vi pratade ordentligt innan hon blev så dålig att hon inte orkade sitta vid datan så mycket. Hon läste, förstod, gav mig råd, tips eller bara skickade en kram via msn, mail eller vad som helst. Nu kan jag inte göra det längre, vem ska jag nu få det stödet ifrån.
Även om jag och Majsan inte alltid drog jämnt upp, så älskade jag henne för den syster jag sa till henne att hon var. Den storasyster jag har..som inte finns där...Majsan tog hennes plats och fanns där hela tiden för mig. Önskar hon kunde göra det mera, hon kommer alltid att göra det, men det kommer bli svårare att höra hennes ord, känna hennes kramar eller se hennes förstående miner. Vill att du ska vara här Majsan, vill kunna se dig, känna att du verkligen är där.
Det löfte jag gav dig, lovar jag att hålla! Om det så blir det sista jag gör, så lovar jag att hålla det!
En dag så ses vi igen, till dess är du vår skyddsängel, men framför allt Niclas, Johnny och Max skyddsängel. De behöver dig mest just nu. Vi andra klarar oss, i första hand är det de som behöver dig närmast. Vi andra i familjen stöttar dem så gott vi kan och varandra. Ställer upp och finns där för varandra. Jag vet att du vakar över oss alla och stöttar oss genom detta, ler över hur mycket vi ställer upp för varandra och finns där.
Önskar bara att du fick vara bland oss, men snart så är vi alla tillsammans igen. Tiden går fort så snart ses vi alla igen. Vi får passa på att njuta av den tid vi har med varandra och försöka att inte ta den för givet. Försöka ge varandra av allt det du gav till oss.
R.I.P vår älskade ängel -
R.I.P nr 2
Hur mycket mer ska man behöva stå ut med?!??
Året har ju bara börjat, om det ska vara såhär i början av året, hur kommer då resten att se ut?
Inte ens första månaden har ju gått och man är redan nere i botten på nytt pga ett dödsfall.
Denna gång är det alla i familjen som är drabbade. Jag orkar inte skriva något nytt, så kopierar det jag skrev i min blogg på www.bloggagratis.se istället..
Värsta chocken har lagt sig nu, men det känns fortfarande väldigt konstigt, ofattbart och overkligt. Förstår inte riktigt vad det är som hänt.
Igår 22.47 ringde mamma till mig på mobilen och grät som bara den i telefonen. Hon ringde för att berätta att min svägerska hade dött. Efter flera års värk och ont i kroppen pga sjukdom/sjukdomar, så fick hon stilla somna in i sömnen. Men hon var på TOK för ung för att lämna oss nu!
Hon hade stor del av sitt liv framför sig fortfarande! Få se sina söner gifta sig, få barn, flytta hemifrån, att få bli gammal med den hon älskar.
Ja det var mycket hon hade framför sig här i livet, men tyvärr så orkade inte hennes kropp mera. Hon somnade in då hon låg och sov.
Det är så ofattbart, overkligt och chockerande att hon lämnat oss nu.
Marie - Louise "Majsan" Kohlmann
du var en underbar person,
som brydde dig om alla andra.
Du var så omtänksam mot oss alla,
även om vi inte alltid tyckte som dig,
var sams eller visade att vi brydde oss om dig.
Även om vi hade bråkat och sagt hemska saker till varandra
så brydde jag mig alltid om dig
och ville att du skulle må bra.
Älskade dig för den person du var!
Den glädje, värme, lycka och kärlek du gav
var oändligt stor,
den tog aldrig slut hos dig.
Du gav och gav till alla,
visade hur mycket du brydde dig om en,
även om vi inte hade tjafsat eller bråkat dagarna innan.
Du berättade att du var sjuk och hade ont,
men att det skulle vara såhär illa
och att du skulle tas ifrån oss nu
det trodde jag aldrig.
Trodde du skulle få vara hos oss några år till,
inte några heller utan måååånga år till.
Önskar jag hade visat att jag brydde mig om dig
oftare än jag gjorde.
Att jag hade följt med mamma och pappa
på juldagen då de skulle till er.
Eller att jag ringde eller skickade det där sms't
jag hade tänkt göra på nyårsafton.
Varför gjorde jag det aldrig?
Gång på gång gick det i huvudet på mig,
men jag slog ifrån pga ett dumt bråk
som skett tidigare i månaden.
Sista gången jag träffade dig var i Oktober,
ute i stugan,
du kom med roser till mamma.
Du sa att det var kärleksveckan,
att man skulle visa lite extra de man älskade
att man gjorde det.
Du var så glad den dagen,
såg så levande ut som du pratat om att du ville känna dig
då du inte hade någon smärta i kroppen.
Önskar verkligen jag kunnat göra något för dig,
så du slapp all den värk du burit med dig,
för att underlätta din vardag.
Jag tog för givet hur mycket tid vi hade,
trodde vi hade lång tid kvar ihop,
men all tid vi fick var tre - tre halvt år tillsammans.
Önskar verkligen att vi hade fått mer tid än så tillsammans!
Där du är nu har du det bra,
ingen smärta, värk
eller sjukdom som bråkar med dig.
Helt fri från det är du,
lika glad som då du fanns hos oss också,
lika full av kärlek, omtanke, värme och lycka.
Vi lider alla av din bortgång,
ingen förstår riktigt vad som hänt.
Det känns så overkligt och ofattbart
att du lämnat oss.
Dina barn, man, mamma, bror -
- ja alla är så ledsna.
Önskar jag kunde göra något för alla,
för att göra det lättare,
det går inte,
allt är tungt och tar sin egen tid att bearbeta.
Men alla de fina minnena vi har av dig dinns med oss,
det kommer vara tungt ett tag.
Men tids nog kommer det vara alla de fina minnena,
som styr våra tankar då vi tänker på dig.
Är så arg och ledsen
över att det slutade som det gjorde,
ville verkligen att du skulle få vara frisk,
få leva och se dina barn växa upp,
flytta hemifrån,
få barn - dina barnbarn,
gifta sig.
Att du fick bli gammal med min bror
och titta tillbaka på livet med glimten i ögat
som du alltid hade.
Du är saknad och älskad Majsan!
R.I.P -
Nya året..
Nu har det nya året börjat, vi är på den 10.ende dagen på året. På måndag är det tänkt att jag ska återgå till kursen för då är "jullovet" slut. Raul återgår till jobbet då också från sina 3 veckors ledighet, senaste veckan med bakjour dessutom.
Jag var inte på begravningen, det vart för tungt för mig. Ännu tyngre hade det nog blirivt att gå på den och se henne ligga där i kistan. Hon hade sin vita kläning som vi så många gånger hade pratat om att den skulle hon ha den dagen hon gifter sig. Enda hon skulle vilja göra om är att få kjolen större så den såg ut som på bröllopsklänningarna då man var liten. Sådär gigantiskt stor och vid. Det var det enda hon ville göra om på den.
Det hade varit svårt att se henne ligga i kistan, vi skulle ha suttit framme vid kistan allihop under begravningens gång. Suttit i en ring runt den, min plats var tydligen så att jag såg henne hela tiden. Det hade blivit rejält tungt, och jag hade säkert flera gånger tänkt att jag skulle gå ut för jag känt att jag inte klarade av att sitta där. De spelade upp just den delen då Mattis i Ronja Rövardotter säger: "Du fattas mig" och sen börjar gråta. Joceline älskade att säga de orden och sa dem ofta då vi bara pratade över telefon, smsade eller på msn.
Hade jag hört det hade det säkert brustit ännu mera för mig och tårarna hade forsat som vattnet i Niagarafallet..om inte värre.
Det var en jätte fin begravning, (har sett klipp på den och bilder) många hade skickat bud med blommor, kransar och mycket mera som skulle vara med. Själv la jag (via Tina) en röd ros brevid henne i kistan och stod på en krans som jag hjälpte Tina att fixa från henne, Peter, Joceline's bror och mig. Kändes skönt att inte behöva tänka på det själv utan bara vara med Tina att fixa den i rätt färger och hur den skulle se ut så den passade vår underbara Joceline.
Jag älskar dig gumman och kommer alltid att sakna dig! Det är DU som fattas mig nu! Kommer du alltid att göra! Önskar att du fanns hos mig, jag vet att du gör det, men inte på det sätt jag vill ha dig här.
Men jag har sett dig, hört dig och känt dig vid min sida. Så jag vet att du är hos mig och vakar över mig. Men jag kan inte krama dig, ta din hand eller göra saker med dig längre
Det saknar jag något enormt gumman! Varför var du tvungen att gå din väg!??
Hatar den som körde på dig den där dagen, en jävla fartdåre är vad det var. Han klarade sig inte heller, vilket är tråkigt för honom, men han kunde väl ha gett fan i att köra på dig. Du som var så ung, hade hela livet framför dig, planerat så mycket och verkligen ville leva livet.
Solstrålen i mångas liv var du, den som gav liv och hopp till de som var nedstämda, ledsna eller bara behövde ett litet ljus på vägen som stöd.
Jag saknar dig gumman!! R.I.P Joceline
Ja mitt nya år började med en begravning av en av mina bästa vänner. Kunde inte ha börjat sämre -
Begravning...
...ska man orka att börja året med det?
Vet inte ärligt talat, jag vill gå men vet inte om jag vill ändå. Vill väl inte riktigt inse ännu att jag förlorat min älskade ängel. Men jag vet att hon inte längre finns hos mig, har pratat med hennes mamma två gånger sen jag fick beskedet och en gång med hennes pappa. Pratade mest om henne, våra minnen vi har med henne tillsammans och var för sig och tröstade varandra över telefon.
Jag fick frågan om jag visste hur Joceline möjligtvis skulle vilja ha det på sin begravning. Men hur ska jag kunna veta det? Nog för att vi pratade om allt och planerade bröllop, dop, barnkalas och andra saker. Men det var ju mest prat oss emellan om hur vi vill att det ska bli...eller ville att det skulle bli ska jag väl skriva nu.
Hennes begravning vet jag inte hur hon vill ha det på, inte mer än att hon ville att låten Nothing else matters skulle spelas och Ronja Rövardotters intro för det är en film hon verkligen älskade. Och Nothing else matters är en låt hon alltid gillade att lyssna på och hon ansåg att det orden Nothing else matters betyder stämde så bra in på vår relation till varandra.
Nothing else matters = inget annat har en betydelse stämmer så väl in på vår relation till varandra. Inget annat hade någon betydelse då vi var med varandra, pratades vid. Ingen annan person betydde så mycket för den andra då det gällde ren och skär vänskap.
Jag vill gå på begravningen, men vet inte om jag orkar. Kommer jag att klara av att gå på den? Vi som är bjudna för att ta ett sista farväl av Joceline är jag, några till vänner till henne, sen kommer hennes föräldrar, bröder, far- och morföräldrar vara där.
Tror inte det kommer vara några fler som är på begravningen. Vad jag fått reda på ska det inte vara fler än vi o prästen. -
R.I.P Joceline
HELVETES JÄVLA SKIT HELVETE också!!!!
Fick nyss ett meddelande av min underbara kompis storebror Axel och fick tillåtelse att skriva in det han skrev i medelandet till mig.
"Det vart som vi befarade, denna jul skulle vi få fira utan våran Joceline. Jag har väl inte riktigt kopplat ännu vad som har hänt men mina föräldrar är helt knäckta. Tårarna rinner hos mig också och det är en enorm smärta i mitt bröst av saknad efter min underbara lillasyster.
Ska väl presentera mig kanske: Axel heter jag, jag är Jocelines storebror. Eller inte biologiskt eller på papper eller så. Tina och Peter är mina fosterföräldrar och har varit sen jag var 9 år gammal, i 20 år nu. Så jag har vart med hela Jocelines liv i stort sett. Hon har alltid vart som en lillasyster för mig, har älskat henne varje sekund och vart glad att jag har henne i mitt liv. Vi hade sådant bra band till varandra, kunde prata om allt, gå på stan och shoppa kläder, saker mm ihop. Det var varandra henne jag tog med för att köpa möbler, tapeter mm mm till min lägenhet då jag flyttade hemifrån. ja var det något jag behövde någons råd om så var det till henne jag vände mig.
Nej åter till varför jag skriver..
Joceline hade haft 39.5 - 40.5 graders feber i 3 dagar och hon sov i princip hela tiden, de få minuter hon var vaken så fick vi henne bara att dricka några droppar vatten. Hon sa inget, inte förrän sista dagen vid livet. Då tittade hon på oss alla och sa: Jag älskar er och kommer alltid att finnas i erat hjärta. Sen somnade hon om igen och vaknade till en gång till innan hjärtat stannade första gången på henne. Läkarna fick liv i hjärtat, men det tog inte lång tid innan det stannade på nytt, samma visa igen de fick liv i hjärtat. Tredje gången hjärtat stannade så fick de aldrig liv i hennes hjärta igen, så hon dödsförklarades istället. Detta var i tisdags, anledningen till att ingen har hört av sig till er tre är för att varken mamma eller pappa har orkat. Jag har inte förrän nyligen fått tag i lösenordet hit och vilka sidor Joceline är medlem på för att meddela hennes vänner. Ska ringa runt till de som jag vet att hon hade väldigt bra kontakt med senare under dagen.
Jag beklagar att ni tre som finns som vänner här får reda på detta på det här sättet och av någon ni inte visste om (tror jag) istället för av någon av mina föräldrar.
Mvh Axel ..:~:.."
Det var inte meningen att du skulle gå ifrån mig ju! Inte nu, inte på måååååååååååååååååååååååå- ååååånga år!!! VARFÖR?????!?? Varför var du tvungen att gå ifrån mig nu för!? Vi som hade planerat så mycket saker, pratat om så många olika saker att göra. Pratat om en framtid ihop med barn, våra killar (då du väl fixat en), husen. Vänskapensbandet vi skulle ha, hur starkt det skulle vara, våra resor...ja vi pratade om allt möjligt. Du sa t.o.m att du kunde följa med till Madeira bara för att hålla min hand i planet om inte Raul's stöd räckte för mig. Du sa att jag skulle inte behöva betala ett öre i det läget för dig, du skulle göra det själv bara för att finnas vid min sida och stötta mig. Vem ska nu hålla min hand om inte Raul's hand räcker!? Vem ska jag nu planera framtiden med, prata om barnens namn, få tips och råd av om inredningen i huset. Vem ska bli min granne och vara barnvakt, vems barn ska jag nu vara barnvakt åt, ha grillfest med, barnkalas...ja allt vi pratade om. Vem ska jag nu ha det med då du inte finns i mitt liv längre!?
Inte på det sätt jag hade hoppats iaf
Jag visste att det kunde sluta såhär, men jag ville inte tro att det skulle göra det. Nekade större delen av tiden att det kunde sluta på det här sättet, men var nästan glasklart att det skulle bli detta slut då din mamma ringde och grät i telefonen och sa att det mer eller mindre är över. Och då hade det bara gått en vecka sen olyckan hade hänt. Nu har det gått ännu fler veckor och jag har pratat med både henne och din pappa och allt har verkat vara så bra. Fick prata med dig i telefon vid ett tillfälle och höra din röst igen. Det var bara ett hej och orden "Du fattas mig" sen var det dags för dig att få nålar i dig igen pga provtagning. Du kommer ALLTID att fattas mig!!!
Du har nu blivit den underbaraste ängeln i himlen, så vacker att alla andra blir bländade av din skönhet, ditt hjärta lyser rödast av dem alla, de bränner sig då de rör vid dig av din värme och kärlek du har att ge.
Du kommer alltid att vara en av mina skyddsänglar det vet jag. Mötte dig i drömmen imorse, så visste när jag vaknade att din tid här hos mig var förbi. Men jag vill inte att det ska vara så, vill ha dig hos mig som människa inte som skyddsängel. Du var så vacker i min dröm, lika vacker som sist jag träffade dig, men nu hade du två underbara vingar också. Önskar jag kunde få ha dig kvar här istället. Du var den en av de bästa vänner jag hade Joceline. Jag skulle ge vad som helst för att få ha dig kvar här i livet. Din kärlek, vänskap, lycka, ditt ljus du gav mig hela tiden. Finns verkligen ingen som dig gumman! Du är och kommer för alltid vara den vackraste av änglarna.
Hoppas på att få möta dig igen, orden du sa i drömmen betyder mycket för mig. Jag kommer ha otroligt svårt att släppa taget om dig och låta dig gå. Men jag vet vad jag måste göra och jag vet att du kommer finnas vid min sida hela tiden. Jag älskar dig Joceline!!
R.I.P Joceline 19880917 - 20081202 -
Äntligen gjort!!
Nu är det gjort!! Fy fan vad skönt det är att ha det gjort. Den sten som lyftes från mina axlar var enormt stor, men nu känns allt underbart till 110% igen.
Äntligen fri!! -
Blogg blogg
Vet inte var jag ska börja idag...eller vad jag ska skriva om ens..
Just nu sitter jag och softar lite, kollar runt lite på nätet och snackar på msn. Får se hur dagen blir, jobbsök och datakörkortet blir det iaf. Sen framåt eftermiddagen då man är hemma får jag se hur det blir och kvällen med. Möblera klart bland annat, baka lite sen får vi se. Blir väl till att softa med Raul och kolla på filmen som går ikväll. Annars vet jag inte...
För nuvarande mår jag toppen, bortsett från att jag är trött i kroppen men det har jag vart några veckor nu så det är inget nytt. Annars mår jag toppen, eller ja så toppen det går att göra då ens kompis ligger på sjukhuset. Men i nuläget kan jag inte göra något för att hon ska bli bättre eller må bättre, så jag tar en dag i taget då det gäller henne och hoppas på det bästa. Ingen ide att gå ner sig eller tänka negativt om det hela. För ja man mår bara sämre i det läget, bättre att ta en dag i taget och hoppas på det bästa i nuläget, för ingen kan göra något mer än bara vänta och se just nu. Hur mycket man än vill göra något för att hjälpa så går det inte, för just nu är det Joceline själv som måste kämpa och få sin kropp att klara av detta.
Låter kanske hemskt och säga/skriva en sådan sak, men jag kan inte välja åt henne. Kan heller inte tvinga henne att kämpa emot infektionen eller skadorna. Dessutom ligger hon nedsövd just nu så jag kan inte göra något, hon hör mig men jag får inget svar. Eller hör mig gör hon inte ens, för jag har inte träffat henne eller får i nuläget. Men skulle jag vara där skulle hon säkert höra mig då jag pratade med henne.
Hur som helst, så mår jag toppen förutom tröttheten i kroppen och att en vän ligger på sjukhuset. Jag kan inte göra något för henne så gör mitt bästa i att tänka positivt och hoppas. Jag tror på att hon klarar av detta och allt blir som det var förut, det kommer ta tid men det blir bra i slutändan. -
ACEPPTERA!!!!!
Har rast just nu..så tänkte jag skulle skriva till er av mina vänner som finns här på Netlog. Detta är till er:
Det är en hemsk sak som har hänt och jag är jätte tacksam för alla kommentarer, tankar, sms och allt jag får då ni vill visa erat stöd. Men snälla låt mig komma till er istället för att ni anfaller mig som en skock får som blivit skrämda av vargen. Jag är otroligt tacksam för att ni vill finnas där, stötta mig och allt det där. Men jag har allt stöd jag behöver just nu, och det kommer från Raul. Han vet att det garanterat går tusen och åter tusen tankar i huvudet på mig just nu angående det hela med Joceline och hur hon mår nu. Det är jätte snällt av er andra att vilja ställa upp, stötta mig, prata osv osv osv. Men NEJ TACK! Snälla acceptera det jag ber om, vill jag prata med någon av er så hör jag av mig. Just nu så vill jag bara ta en dag i taget då det gäller Joceline och låta henne få återhämta sig. Hon finns ständigt i mina tankar och jag ber till gudarna att hon klarar sig...även om jag inte tror på en endaste gud eller brukar be..inte ens då jag är på dop, bröllop osv osv..
Vill jag ha stöd i form av pratstund öga mot öga, du/ni är här hos mig, pratstund över telefon eller något annat så säger jag till. Jag brukar aldrig ta itu med saker på det sättet...eller aldrig är fel..nästan aldrig ska det vara. Jag klarar hellre av saker och ting själv, genom att göra något och sen tänka på allt jag fått reda på och sortera upp det så det hamnar rätt. Sen tar jag en dag i taget och hoppas på det bästa. Att ha någon som ständigt frågar hur det är, vill prata eller andra saker kring det hela gör bara att jag mår sämre. HATAR då folk är såna mot mig!!!!! Jag vill verkligen INTE att någon åker hit, ringer eller smsar hela tiden och vill prata om det för att han/hon tror att det är det bästa för mig. Jag har verkligen ingen tid till en sådan person just nu, jag har annat att tänka på och göra än att börja må dåligt pga att någon tror att jag mår bättre av att prata om det som hänt. Jag pratar med Tina då hon ringer eller jag får för mig att ringa henne, det räcker för mig. Sen pratar jag självklart med Raul också, men det är inte ofta jag pratar med honom om såna här saker, för han vet att är det något så kommer jag till honom. Han har lärt sig att det är ingen ide att prata med mig om det, för jag blir bara sur, arg, förbannad och mår sämre då. + att jag blir ordentligt besviken på personen i fråga som inte lyssnar på mig då jag säger ifrån att jag inte vill.
Jag vill ta itu med sakerna angående Joceline på MITT sätt, vill inte ha någon som ringer hela jävla tiden, åker hit till oss för att prata, stötta eller något annat. Jag klarar mig, annars så säger jag till. Det är LUGNT med mig, jag mår BRA, är GLAD, LYCKLIG och allt det där. Även om det kan verka konstigt så är det så det är med mig. Varför!? För att jag TROR på att Joceline är stark och klarar av detta, för att jag VET att jag mår sämre av att gå och gräma över hur saker och ting är. Det är LUGNT med mig!! Jag klarar mig GALANT!
ACCEPTERA mitt val och det jag ber om!!!! Jag vill inte ha någon här som tror att han/hon kan få mig att må bättre, inte heller över telefon. Jag mår bara sämre i det läget, jag tar itu med det hela som hänt Joceline genom att jobba, söka jobb, gå på kursen, träffa vänner och vara som om inget har hänt. När jag gör det mår jag som bäst och kan som bäst ta itu med det hela uppe i huvuet. Skulle jag sätta mig med någon och prata om det skulle jag bara må skit och ge fan i att söka jobb, gå på kursen, jobba osv. Och gör jag det så får jag inte in några pengar och får jag inga pengar så kan jag inte betala mina räkningar och då blir det kaos här hemma och jag mår garanterat dåligt av att vi inte kan betala räkningarna, ha mat osv. Så jag ber därför alla som bryr sig om mig och finns här på Netlog att INTE ringa, smsa eller tro att han/hon kan få mig att må bättre genom att åka till mig!!
Nej nu kallar plikten här på jobbet..jag skriver KANSKE ikväll, annars blir det en annan dag. Men acceptera detta är du snäll!!!
