gryphon9
Trust tjej - 46 år
- Vänner |
- Gästbok
- | Bilder
- | Blogg
- | Märken
- | Grupper
- | Filmklipp
- | Events
- | Musik
- | Hojtningar
- | Undersökningar
- | Länkar
- | Applikationer
Blogg / Taggar / livet
Blogg-inläggen med taggen 'livet':
-
STYRKA
Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna.
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas.
Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och ta del av det
att falla till botten,
slå sig hårt och komma igen.
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit. -
Instructions For Life
Give people more than they expect and do it cheerfully.
Memorize your favorite poem.
Don’t believe all you hear, spend all you have or sleep all you want.
When you say, “I love you”, mean it.
When you say, “I’m sorry”, look the person in the eye.
Be engaged at least six months before you get married.
Believe in love at first sight.
Never laugh at anyone’s dreams.
Love deeply and passionately. You might get hurt but it’s the only way to live life completely.
In disagreements, fight fairly. No name calling.
Don’t judge people by their relatives.
Talk slowly but think quickly.
When someone asks you a question you don’t want to answer, smile and ask,
“Why do you want to know?”
Remember that great love and great achievements involve great risk.
Call your mom.
Say “bless you” when you hear someone sneeze.
When you lose, don’t lose the lesson.
Remember the three R’s: Respect for self; Respect for others; Responsibility for all your actions.
Don’t let a little dispute injure a great friendship.
When you realize you’ve made a mistake, take immediate steps to correct it.
Smile when picking up the phone. The caller will hear it in your voice.
Marry a man/woman you love to talk to. As you get older, their conversational skills
will be as important as any other.
Spend some time alone.
Open your arms to change, but don’t let go of your values.
Remember that silence is sometimes the best answer.
Read more books and watch less TV.
Live a good, honorable life. Then when you get older and think back, you’ll get to enjoy it a second time.
Trust in God but lock your car.
A loving atmosphere in your home is so important. Do all you can to create a tranquil harmonious home.
In disagreements with loved ones, deal with the current situation. Don’t bring up the past.
Read between the lines.
Share your knowledge. It’s a way to achieve immortality.
Be gentle with the earth.
Pray. There’s immeasurable power in it.
Never interrupt when you are being flattered.
Mind your own business.
Don’t trust a man/woman who doesn’t close his/her eyes when you kiss.
At least once a year, go someplace you’ve never been before.
If you make a lot of money, put it to use helping others while you are living. That is wealth’s
greatest satisfaction.
Remember that not getting what you want is sometimes a stroke of luck.
Learn the rules then break some.
Remember that the best relationship is one where your love for each other is greater
than your need for each other.
Judge your success by what you had to give up in order to get it.
Remember that your character is your destiny.
Approach love and cooking with reckless abandon.
~ Words by Dalai Lama ~ -
Stämmer precis! Så är det...
Precis så här är det!!!
När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med deras tröstlösa berättelser om hur svårt det var när de växte upp; som att gå 3 mil i uppförsbacke - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar som rasade året runt, bärandes sina syskon på ryggen. Till en skola som var en ombyggd lada utan isolering, där de ändå lyckades hålla en 5:a i snitt trots deras heltidsjobb efter skolan, på det lokala sågverket där de jobbade för en krona i timmen så att de kunde hålla familjen ifrån att svälta ihjäl. Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så skulle minsann inte jag häva ur mig en massa sån skit på mina barn om hur svårt jag hade det när JAG var liten och hur lätt de har det nu.
Men ...
Nu när medelåldern närmar sig med stormsteg, kan jag inte undgå att se mig omkring och se dagens ungdom.
Kidsen idag har det så förbannat lätt!!!
Jag menar, jämfört med min barndom lever de i nån satans utopi. Jag ogillar att säga det men, dagens ungdom, vet inte hur bra de har det.
Jag menar, när jag var barn så inte fan fanns det nåt Internet - när vi ville ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och slå upp det själva!
Det fanns ingen e-post heller. Vi var faktiskt tvungna att skriva ett brev, med penna och papper, och sen gå hela vägen ner till brevlådan och posta det. Efter det tog det en vecka innan brevet kom fram och sen fick vi vänta på svaret ytterligare en vecka.
Det fanns inte heller MP3-or eller Napster. Om man ville stjäla musik så fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv. Eller så fick man vänta till på lördag och hoppas att Kaj Kindvall spelade låten på för att kunna spela in den på band, men Kaj brukade vanligtvis snacka över hela början på låten och sabba alltihop ändå.
Vill du höra om att ha det svårt? Vi kunde minsann inte bara ladda hem porr. Du var tvungen att muta nån alkis som kunde köpa dig ett nummer av "Fib Aktuellt" på närbutiken. Antingen det, eller så fick man nöja sig med underklädessektionen i Ellos-katalogen.
Det var de alternativen vi hade...
Vi hade inte sånt lyx som "samtal väntar". Om du snackade i telefon och någon annan ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det "nummerpresentation" heller. När telefonen ringde så hade du ingen aning om vem det var. Det kunde vara din rektor, din mamma, en försäljare eller din spritlangare. Du var helt sonika tvungen att svara och ta en chansning.
Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube eller PlayStation tv-spel med högupplösande 3D-grafik heller. Vi hade Atari 2600. Du kunde lätt se vilka rikemansbarnen var - de hade Intellivision istället. Vi hade inte "Grand Theft Auto" och "Tekken 3", vi hade "Space Invaders", "Pong" och "Asteroids" - och grafiken sög! Din gubbe var en liten fyrkant och det fanns inte massor med levels och olika vyer och bilder - det var samma bild. Hela tiden!
Det fanns inte några böcker och tidningsartiklar om "Hur man vinner i...", för om det hade funnits en "Hur man vinner i Space Invaders" skulle den bara innehålla en rad: Bli inte skjuten. Du kunde inte vinna eftersom spelet bara blev svårare och snabbare tills du dog.
Precis som livet.
När du gick på bio fanns det inte någon "stadiumplacering". Alla säten var i samma höjd. Om en lång kille satt framför dig så ... taskigt läge.
Inte fanns det nån jäkla kabel-tv heller. Vi hade två kanaler utan text-tv. Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i tidningen.
Cartoon Network existerade inte. Tecknat kunde du bara se på lördagsmorgnarna mitt i Gomorron Sverige. Fattar du!? Vi fick vänta HELA VECKAN, era bortskämda små skitungar! Inte heller fanns det nåt Bolibompa med blonda yppiga programledare. Vi fick Staffan Westerberg, Clownen Manne och nån jävla tomte i en regnbågssoffa som lallade om böcker istället...
Det är det jag säger, barnen har det alldeles för lätt idag! De är bortskämda! Jag svär, de skulle aldrig ha klarat sig i fem minuter på 60- eller 70-talet... -
Något att fundera över
Kom ihåg... ett lager damm skyddar träet inunder...
"Ett hus blir ett hem först när man kan skriva
"Jag älskar dig" på möblerna."
Det brukade ta mig 8 tim varje veckoslut
att göra allt precis perfekt --
"om någon skulle komma."
Sen upptäckte jag en dag att ingen kom;
de var alla ute och levde livet och hade kul!
Så numera, när jag får besök känner jag inget behov
av att ursäkta hur det ser ut i mitt hem.
De är mer intresserade av att höra om
allt jag gjort medan jag var
ute och levde livet och hade kul.
Och om du inte har räknat ut det här än,
så, snälla, lyd detta råd:
Livet är kort. Njut av det!
Damma om du måste, men vore det inte bättre att
måla en tavla eller skriva ett brev,
baka en kaka eller så ett frö,
fundera över skillnaden mellan önska och behöva?
Damma om du måste, men man har alltför lite tid,
till att simma över floder och klättra i berg,
lyssna på musik och läsa böcker,
umgås med vänner och leva sitt liv.
Damma om du måste, men världen är där ute
med solen i dina ögon,
vinden genom ditt hår, ett lätt snöfall,
en regnskur.
Den här dagen kommer inte tillbaka.
Damma om du måste, men tänk på att
ålderdomen kommer och den är inte vänlig.
Och när du går bort -- och gå bort måste man --
ja då blir du, just du, mer damm!
Skicka detta till alla underbara människor
i ditt liv!
JAG HAR GJORT DET NU.
Det är inte allt du samlat på dig, utan det du
dräller omkring dig som visar
vilket sorts liv du har levt. -
HAR DU ÅNK?
Verkar detta bekant?
Jag blev nyligen diagnostiserad med ÅNK
(åldersbetingad nedsättning av korttidsminnet).
Så här visade sig symptomen:
Jag bestämde mig för att tvätta bilen. När jag är på väg ut till garaget upptäcker jag posten i hallen.
Bäst att kolla posten innan jag tvättar bilen, säger jag till mig
själv. Jag lägger bilnycklarna på bordet, kastar reklamen i papperskorgen och märker att den behöver tömmas.
Därför lägger jag räkningarna och ett brev med en svarsblankett på bordet och bestämmer mig för att tömma papperskorgen först.
Eftersom jag trots allt går förbi en brevlåda när jag ska till
pappersinsamlingen kan jag lika gärna posta svarsblanketten.
Men då behöver jag en penna.
Mina pennor ligger på skrivbordet i arbetsrummet, så jag går in dit
och hittar en flaska juice som jag börjat dricka ifrån. Jag ska börja
leta efter pennan, men först måste jag flytta juicen så jag inte råkar spilla
på skrivbordet. Juicen håller på att bli varm och bör sättas in i kylen.
På väg till köket med juicen får jag syn på en blomvas som står på bänken.
Blommorna behöver vatten, så jag ställer ifrån mig juicen på bordet.
Då ser jag mina glasögon som jag letat efter hela förmiddagen.
Det är bäst att jag lägger dem på mitt skrivbord, men först ska jag
vattna blommorna. Jag lägger glasögonen på köksbänken och fyller vattenkannan med vatten.
Då får jag plötsligt syn på fjärrkontrollen till TV:n. Någon har lagt
den på köksbordet. Ikväll när vi ska se på TV kommer vi att få leta efter kontrollen, men ingen kommer att tänka på att den ligger på köksbordet.
Jag bör lägga den där den ska vara, men först ska jag vattna blommorna. Jag häller lite vatten i vasen, men det mesta hamnar på golvet. Jag
lägger tillbaka kontrollen på bordet och går för att leta en trasa. Så går
jag ut i hallen igen för att försöka komma på vad jag hade tänkt göra.
Vid dagens slut är bilen fortfarande smutsig, svarsblanketten har
inte blivit postad, det står en flaska med varm juice på bänken,
blommorna är vissna, jag kan inte hitta någon penna, jag kan inte hitta
fjärkontrollen till TV:n, jag kan inte hitta mina glasögon och jag har ingen aning om var jag lagt bilnycklarna.
Jag försöker komma på varför det inte blev något gjort idag. Det är
förbluffande för jag vet att jag har varit upptagen hela dagen och
jag är helt FÄRDIG. Jag förstår att detta är ett allvarligt problem och jag
ska söka hjälp för det, men först ska jag kolla min mail.
Kan du vara snäll och göra mig en tjänst?
Skicka detta meddelande till alla som du tror har glädje av det, för
jag kan inte komma på vem som jag redan har skickat det till... -
Ödmjukhet
Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga.
När någon frågade honom hur han mådde svarade han:
'Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar.'
Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för den anställde hur man kunde se positivt på situationen. Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom:
'Hur lyckas du?' Kalle svarade:
'Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör.
Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det.
Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet.'
'Säkert, men det är inte fullt så enkelt,' protesterade jag.
'Det är det.' svarade Kalle. 'Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen.
Du väljer hur folk skall påverka ditt humör.
Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.
Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.'
Jag funderade över vad Kalle hade sagt. Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.
Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen.
Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han:
'Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?'
Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.
'Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter', svarade Kalle.
'Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva.'
'Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?' frågade jag.
Kalle fortsatte:
'Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd.
I deras ögon stod skrivet: 'Han är döende'. Jag visste att jag måste göra något.'
'Vad gjorde du då?,' frågade jag.
'Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig,' sa Kalle. 'Hon frågade om jag var allergisk mot något.
´Ja', svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar. Jag tog ett djupt andetag och ropade: ´Tyngdkraften´.
Genom deras skratt sa jag till dem: 'Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död'.'
Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning.
Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.
Inställningen är, trots allt, allt.
Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga'. /Matteus 6:34
Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår.
När det känns för j-ligt, tänk så här.....
Jag är tacksam...
....för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna.
....för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb
... för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner.
... för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på bordet.
... för att gräsmattan behöver klippas , fönster tvättas och hängrännor som måste rensas, jag har ett eget hem.
... för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen.
... för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fri yttranderätt.
... för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil.
... för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt.
... för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra.
... för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig
... för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt.
... för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.
... och sist men inte minst för att jag får många mail, för det betyder att någon tänker på mig.
Nu har du två valmöjligheter:
1. Radera detta.
2. Vidarebefordra det till människor som du bryr dig om.
Jag hoppas att du väljer alternativ 2.
Det gjorde jag.
-
Reflektioner om jultider
Som en del av er känner till är jag drogfri sedan flera år tillbaka tack vare substitutionsbehandling som jag fortfarande har. Jag har de 2 senaste dagarna varit och handlat all julmat (i förrgår) tillsammans med min son och min dotter samt sonens flickvän och igår var min sambo, min dotter och jag själv inne i Helsingborg för att köpa våra julklappar samt hämta våra mediciner på mottagningen som vi går på därinne. Jag har alltid betraktat människor runt omkring mig och deras beteende, vet inte varför men jag finner det ganska fascinerande. Så när vi då till slut var klara med alla inköp och dylikt gick vi till Knutpunkten där man kan antingen åka buss eller tåg ifrån hem till oss. Vi hade lite tid över innan bussen skulle avgå så vi satte oss i busshallen för att vänta. När jag suttit en stund fick jag syn på en tjej jag tyckte mig känna igen sedan mina missbrukardagar. Kom inte ihåg hennes namn men jag visste att vi hade träffats tidigare. Jag brukar inte ge mig till känna för gamla drogkompisar, tycker inte det ger mig något (mer än magont) så det gjorde jag ej heller denna gång. Istället betraktade jag henne en stund. Det behövdes inte så många minuter för mig att inse att hon var VÄLDIGT drogad! Hon stod och pysslade med alla sina väskor, flyttade saker från den ena till den andra medan knäna böjde sig mer och mer, tills hon till slut hade nästippen i bordsskivan framför sig. Det jag tänkte då var bara att det var mig själv jag såg, så som jag var för ca 7 år sedan. Och hur tragiskt det var att titta på men även hur tacksam jag är att jag inte längre är kvar där. För det är inget liv utan närmast en knapp existens, att gå på heroin. Det finns ingen värdighet i att leva med den drogen. Det finns sådana som när de blivit drogfria tar avstånd från sin tid som missbrukare och knappast ens erkänner att de varit det, jag känner en del sådana människor själv, men jag gör inte det. Jag tänker aldrig glömma hur jag hade det för den dag jag slutar vara tacksam för att jag fått chansen till ett nytt liv, den dagen är jag endast ett kliv ifrån att hamna där igen. För då förlorar jag respekten för drogen som nästan tog livet av mig. Så i år när jag firar ännu en jul med mina barn och övriga familj då är jag fortfarande tacksam att jag kan göra det. För jag har varit hemlös, jag har bott i en bil, jag har stulit varje dag för att få ihop till mina droger, jag har plockat fimpar från marken för att kunna röka, jag har lurat och bedragit mina medmänniskor för pengar till droger, jag har firat både jul och födelsedagar på avgiftningsavdelningar, jag har tagits av polisen många gånger och suttit både arresterad och häktad, jag har haft mina barn placerade i familjehem i sju år och inte kunnat träffa dem pga att jag knarkade. Inget av ovanstående tänker jag någonsin glömma för den dagen jag gör det då slutar jag vara tacksam för det jag har idag.
Något att tänka på i jultider... -
Rutiner
Idag har jag varit inne på metadonmottagningen i Helsingborg och hämtat doser för 3 dagar (som jag brukar göra om tisdagar). Åker varje tisdag och fredag i ur och skur. Tråååååkigt!! Fast idag var det ju fint väder så det blev en liten tur ner på Söder (handlar billig tobak där) och då träffade jag några gamla kompisar som jag pratade med en liten stund. Den ena tjejen hade skaffat sig ny hund, en liten kungspudel på 12 veckor och hur söt som helst!! Hon har sedan tidigare en rottweilertik som heter Nina och som också är ganska fin, lite för tjock bara. Jag höll nästan på att svimma när hon berättade vad hon hade betalat för valpen, 10.000 kronor!!! Det tyckte jag var jättedyrt!! Eller är det vad en kungspudel kostar? Jag har ingen aning, inte precis min smak av hundras, fast jag måste erkänna att han var jättesöt nu i alla fall. Egentligen är det de mindre pudelraserna jag inte gillar särskilt mycket. Kungspudeln blir ju ändå ganska stor. Efter pratstunden gick vi och åt på McD innan vi tog bussen hem igen. Min sambo har också metadon så vi åker båda tillsammans. Jag började med min behandling 2001 med metadon men bytte över till Subuxone förra hösten. Det har både räddat mitt liv samt gett mig livet tillbaka i form av min familj m m. Jag har en manodepressiv diagnos i botten som jag tyvärr lyckades komplicera ännu mer genom s k självmedicinering via droger som snabbt hade mig i sina klor. Gick igenom några tunga är med missbruk innan jag fick chansen till denna behandling som jag är såå tacksam att jag har idag. Även om det var en svår tid har jag lärt mig mycket av alla motgångar som förhoppningsvis gjort mig klokare *ler... Jag lever i nuet och är glad för de små detaljerna som berikar mitt liv, ett leende från ett av barnen eller en kärleksfull slick på kinden av hundarna, det behövs inte så mycket mer. Kram på er alla och ta vara på dagen!!
